Alma Ekström

13..  inget vidare tal..  Inget vidare år. Jag tänkte förbereda er på ett litet depp inlägg nu men känner att jag måste få ur mig detta. Har tänkt länge på dehär inlägget faktiskt. 

Depp inlägg kanske inte är de mest passande ordet men aja.. Ni får tolka de hur ni vill.

Iaf det har varit ett tungt år för mig hittills, året började dock bra, fanns inget å klaga på. Men den 11 Mars började det gå utför, Daniel tog steget och vi gjorde slut. Vilket jag aldrig trodde skulle hända, vilken INGEN trodde skulle hända. Visst vårat förhållande gick upp och ner, precis som alla andras förhållanden.

Men något jag blir trött på är när folk lägger sig i för mycket. Många säger att vi gjorde slut pga att jag va i stallet för mycket.. 

Jag mådde väldigt dåligt i början, vet inte hur många kvällar pappa har tröstat mig, och mutat mig med grejer och planer. Jag flyttade ifrån lägenheten som vi bodde i, mot min vilja.. 

Tiden gick och jag valde att säga upp kontakten med Daniel. Mitt hjärta, mitt allt. Jag ville inte men jag va illa tvungen. Och det sjuka är att jag mådde bättre utav det. 

På min student fick jag ett sms, och där skrev han grattis och hur stolt han va över mig, att jag hade klarat det. 

Min dag blev ännu bättre! Men efter min studen mådde jag sämre, jag saknade min Daniel så otroligt mycket. 

Jag fick hem min häst en vecka innan studenten, en häst som enligt papper skulle vara fullt frisk, jag fick hem en häst med raka motsatsen..

Jag fick ännu ett berskymmer.. Min häst mådde inge bra, jag mådde inge bra. Jag höll mig undan från den platsen där jag verkligen kunna glömma alla problem. Jag valde att göra annat. 

Stallet.. min fristad. Som jag är så glad över att jag faktiskt har. Utan hästarna och framförallt Lotta, min extra mamma, älskar henne så otroligt. Hon har stöttat mig genom ALLT. 

Jag pratar mer med henne än någon annan vuxen, mer än mina föräldrar. 

Hela sommaren 2013 gick åt till att försöka hjälpa min sjuka häst.. Jag jagade veterinär efter veterinär.. 

Så valde jag att skicka tillbaka min prins, ett riktigt tungt beslut. 

Att behöva skiljas från sin ögonsten.

I samma veva blev min hund sjuk.. Min lilla vovve som jag har haft sen 5års ålder, jag satt en hel natt och vakade över min lilla kille. Men han klarade sig på håret..

En vecka senare får jag ett samtal av min mamma som då ska ta sitt eget liv, och jag som bor på helt andra sidan stan kan inte göra något.. Hade precis hoppat av tåget hemma i Tungelsta när jag fick samtalet.

Ner på marken, skrek och grät, Mamma jag vill inte, lämna mig inte.. - jag måste få göra dehär alma, jag orkar inte längre. De är inte ditt fel, jag älskar dig. klick.

Kommer aldrig glömma det. 

Mycket skit har hänt i år.. Och jag förstår inte hur jag har kunnat klara av detta. Men en sak är säker, utan mina nära och kära hade jag inte klarat av dehär.

Vilken 19åring hade gjort de? 

Jag är så stolt över mig själv, att jag har klarat av dehär. Idag känner jag mig starkare än någonsin. 

Jag är långt ifrån hel, men fan så mycket bättre idag.