Mamma flyttade till Thailand utan ett ord

Ni som har hängt med genom åren här på bloggen har säkert märkt att mamma inte är med i inläggen så ofta. 
Vissa har läst inlägget om varför, andra inte. Men tänkte faktiskt skriva de, igen. Det har tyvärr förvandlats till en mardröm. Mina föräldrar skiljde sig andra gången när jag va 9år gammal. Mamma bodde kvar i huset och Pappa flyttade ut. Men hade fortfarande väldigt bra kontakt fast dom inte va tillsammans, men dom gjorde det för våran skull, för att vi skulle må bra. Sen vet jag att dom fortfarande tycker om varandra som person, jag menar dom har barn ihop, alla känslor försvinner inte! 
Dom pratade i telefon varje dag, Pappa såg till att vi kunde åka utomlands, han fixade nya lägenheter/hus, bilar.. Min pappa är nog världens bästa människa, utan att tveka så är han den personen jag älskar mest på den här jorden. Men deras kontakt blev mindra bra när pappa skaffade ny tjej. Den försvann inte men ni förstår själva. Mamma träffade oxå en ny,  Peter. Som alla människor är, trevliga i början. Men han har en baksida han oxå. 
 
Frågar ni mig så har han bara en sida, den är svart. 
Han är motsatsen mot pappa, det är den vidrigaste människan jag vet. Det är synd, för jag tyckte verkligen om honom innan allt spårade. Men.. nä, jag gillar inte honom. Kan inte säga nån som gör det heller. 
Peter är en sån person som inte klarar av alkohol, när han dricker så vänder han ut och in på sig själv. Det är som natt och dag, Mamma har fått så mycket stryk av honom. Han har aldrig rört mig men syrran som bodde hemma hos mamma och peter förstördes psykiskt. Hon fick gå igenom allt. Det gick liksom ut över henne. 
Men jag bodde varannan vecka hos mamma, å varannan hos pappa så jag fick oxå se och höra en del. Då kanske ni tänker, varför gjorde du inget? Men det är så lätt att säga något. Alla tänker nog, skulle min mamma få stryk så skulle jag göra de å de. Jag har oxå tänkt så, flera gånger. Men man vågar faktiskt inte, inte jag iaf. 
Och jag som är så konflikträdd vågade inte en ända gång. Man kan inte tro de, att jag som har en hård fasad skulle vara de. Men så är det. Självklart ångrar jag att jag inte gjorde nått, men jag kan samtidigt inte säga vad jag skulle ha gjort i en sån situation idag. Det är jättesvårt att veta. Det tillhör inte min vardag längre. 
Det var sjukt jobbigt när dom skulle gifta sig, jag va inte me när dom gifte sig. inte nån av mina syskon heller. 
Dom köpte ett hus ihop, en kanonfin villa i svartbäcken. Där jag fick eget rum. Jag ville verkligen bosätta mig där, men jag fick aldrig den ron. Jag kunde inte slappna av, det blev inte som hemma hos pappa där allt är perfekt. 
Jag valde att bo hos pappa på heltid då jag som sagt försökte bo iaf varannan helg hos mamma. 
Jag bröt kontaken med mamma i ett år, och under tiden flyttade dom till en lägenhet på andra sidan stan. 
Men det va som vanligt, dom bråkade och mamma fick stryk. Han gav sig på våran lilla hund, helt från ingenstans.
 
Det gick så långt att jag blev kallad till rättegång, han blev fälld och skulle ha fått 6 månader i fängelse, men det blev aldrig av. Dom fortsatta sin vardag, åkte utomlands ett par gånger om året, båkade, reste ännu mer. 
Mamma blev inlagt på psyket för utsatta kvinnor.. 
sommaren 2013 hände något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva, jag hade varit ute och ätit med mikaela i stan, vi satt på tåget på väg hem, Mamma ringer och gråter, jag förstod direkt vad som hade hänt.. 
Men jag fick nog och sa emot henne, att du kan inte leva såhär. Jag satte henne på plats. För första gången. 
En kvart senate ringer hon igen och berättar att hon ska hoppa framför tåget, och jag har precis klivit av tåget hemma i Tungelsta och mamma är på andra sidan stan, hela världen rasar och jag faller ner på marken, gråter och skriker, medans mamma berättar hur mycket hon älskar mig och att hon inte vill leva mera. Jag gråter, gråter, gråter. Och säger att jag inte vill, men mamma hade bestämt sig. Jag lägger på och ringer upp Lotta (som jag red hos, och även "bodde" hos då) hon berättade för mig hur jag skulle aggera och att jag skulle ta nästa tåg mot stan, där hon skulle plocka upp mig på stationen.
 
Jag ringde polisen och gick ut med hundar och helikopter. Dom stängde av tåglinjen, och hittade mamma tillslut vid spåret.  Mamma följde självmant med till psyket för utsatta kvinnor där hon låg 2-3 dagar. Våran hund som vi hade då var jag tvungen att hämta då jag visste att mamma skulle bli inlagd ett par dagar, men en polistjej påstod att milo (våran hund)skulle klara sig själv. Men jag sa till henne att det låg krossat glas i lägenheten, men hon lyssnade inte. Jag fick bara dryga svar av henne. tillslut fick jag tag i en manlig polis som sa att det var självklart att jag skulle hämta milo, vi kom överens att mamma och poliserna skulle ta med milo till psyket där jag hämtade honom. Det jag stör mig mest på va av den kvinnliga polisen som påstod att mamma va jättearg och inte ville träffa mig. Vilket inte alls stämde, dagen därpå skrev mamma att hon inte alls va arg på mig, tvärt om. Så jag förstår verkligen inte va den polisen fick de ifrån. När jag träffade några poliser utanför psyket på kvällen så sa dom att mamma uppskattade det jag hade gjort och att jag hade skött mig jättebra och att jag hade gjort precis som man skulle. Vissa poliser förstår jag mig inte på, och vissa är så jävla trevliga! 
Polisen omhändertog Peter den kvällen oxå men släpptes dagen där på. 
Mamma va tillbaka hemma efter ett par dagar. Dom blev tillsammans på nytt, och jag blev än en gång besviken. 
Sista gången jag såg min mamma va den 22 december 2013. I freb/mars fick jag ett samtal av henne när jag stod på jobbet, det blev ett ganska långt samtal. 
"Älskade Alma, jag ska flytta"
- själv? 
- jaa, Alma.. Helt själv. Vill du veta vart? 
Det ville jag självklart göra. 
"Sitter du ner?" 
Jag ska flytta till Thailand, jag har fått jobb och lägenhet och kommer flytta inom kort. 
Jag grät av lycka, min mamma skulle äntligen bli fri. Hon började prata om vad jag skulle ärva, det va smycken å det va det ena med det andra. 
Tiden gick och jag och mamma pratade inte så mycket men vi bestämde att vi skulle ses innan å säga hejdå osv. 
En dag när jag har vaknat så loggar jag in på Facebook där jag ser att mamma är på Arlanda och dricker champagne, med Peter. 
Jag blev besviken, ännu en gång
Efter ca två veckor ringde mamma mig en kväll, hon grät.
Hon berättade att hon saknade mig och att hon va ledsen över att hon bara lämnade utan att säga något. Hon sa även att hon ville att jag skulle komma ner och att hon kunde betala halva min biljett. Efter de hade vi kontakt via facebook i perioder. 
En dag när jag och min fina vän Madde va på väg hem från landet så skrev mamma till mig via fb: Jag behöver 3000kr nu ! polisen är utanför mitt hotellrum och vill ha 3000kr. Jag får panik men vågar inte säga något till madde. När jag hemma så ringer jag upp mamma, hon är helt förstörd! Hon berättade att hennes visum hade gått ut och att hon inte hade råd med ett nytt. Och skulle inte hon betala polisen inom 1-2 dagar så skulle hon bli häktad, i Thailand. 
Jag brast ut i gråt, jag ringde pappa men han ville inte ställla upp. Han sa att han har ställt upp tillräckligt. (vilket han faktiskt har, jag förstår honom) jag ringde Daniel men han hade inte 3000kr att lägga ut. Jag hade det men eftersom att jag och Mamma inte har samma bank så skulle de ta för lång tid. 
Jag lyckades få hjälp av min kompis och hennes mamma som förde över direkt. 
" Hur ska jag kunna tacka dig alma?"
- jag vill att du tackar mig genom att komma hem till Sverige och bli min mamma igen. 
Sen gick det nån vecka, jag och miranda hade precis kommit till Turkiet på semester då mamma skrev till mig på fb. 
Såhär skrev hon: med små piller flyger man lätt, sålt alla mina kläder, typ. Har iaf sålt allt guld. Och det värsta av allt: jag säljer mig själv för att överleva, tar alla jobb jag kan. 
Först så trodde jag på allt, men nu vet jag inte. Jag har inte pratat med henne sen jag var i Turkiet. Hon bad om mer pengar, och då hade jag redan skickat över nästan 20 tusen (thai..) 
Jag visste att mamma inte bodde ihop med peter längre, det hade en svensk tjej skrivit till mig här på facebok. Hon hade träffat mamma, och hon hade tagit hand om henne i 2-3 dagar. Dom hade gått ut och ätit, hon hade pratat med mamma och hon hade pratat så bra om oss här hemma. om mig, mina syskon, min pappa. 
Kvinnan berättade att hon såg på mamma att hon hade börjat må bättre av att få prata med henne. Mamma hade bett henne att kontkta mig. Vi pratade i telefon och vi smsade hon hjälpte till med att fixa fram vilket hotell mamma hade bott på senast.
Men jag fick aldrig tag på min mamma. 
Jag skrev till peter, såhär skrev jag: Hej Peter! tänkte höra om du vet något ang mamma, jag är sjukt orolig och vill att hon kommer hem. jag har både ringt och skrivit men jag har inte fått något svar. Snälla kan du hjälpa mig?
Jag vet att inte nån utav oss mår bra utav detta. Vi har ju ändå varit en familj en gång i tiden. 
Jag fick inget svar. Inte ett ända ord!! 
Det gör mig så ledsen, hur kan man vara så ond. 
Jag kopierade medelandet och skickade det till honom idag (20/10-14) kl 10.50
har fortarande inte fått något svar.  
Jag skrev även till Mamma idag 20/10-14 Kl:10.46 : Hej Mamma berätta gärna hur du mår och vart du bor. Jag och Pappa tänker på dig varje dag och pratar om dig ofta. Vill att du ska veta att vi självklart bryr oss om dig. Snälla mamma hör av dig, jag kommer till thailand i februari. älskar dig. 
 
Detta är min historia om min och min mammas udda relation, jag började skriva dehär inlägger för 5 månader sen och då va inte tanken att jag skulle publicera detta. Men idag tog jag beslutet att göra det. Varför inte? 
Jag vill att ni ska vara rädda om varandra och kämpa för era nära och kära. Och tänk på vilka beslut ni tar. Det är så lätt att hamna i klorna på en annan människa. 
 
Allt jag har skrivit är sant och jag har inte överdrivit något, tvärt om. Jag har valt att inte skriva om allt då det fortfarande är jobbigt att tänka på. 
Detta är inte ett inlägg för att då uppmärksamhet detta har varit min vardag och jag kämpar fortfarande för att få ett stopp på det hela. 
Det är även väldigt många av mina vänner som frågar min och jag säger bara att hon bor och jobbar där, att hon lever ett vanligt liv. Men detta är tyvärr sanningen. 

Kommentarer
Postat av: Patricia brejding

Alma ❤️ jag håller tummarna för dig å din familj och hoppas att din mor finner någon slags inre ro å inser vad hon utsätter sina barn för .. Gråter som bara den av ditt inlägg och tycker att du är
Otroligt stark som skriver ut detta! Jag tror på dig och har inga ord i världen som gör detta bättre men mina tankar e hos dig

2014-10-20 @ 13:49:10
Postat av: Malin

Åååh Almis, jag blev så tagen av din historia. Jag kan bara säga att du är oerhört stark. Det finns ingenting som du kunnat göra åt din mamma och hennes mans relation. Hon är en vuxen människa och ska ta ansvar för sina egna beslut. Ens barn ska aldrig ens behöva fundera på hur en sådan situation ska lösas.
Tråkigt med din upplevelse med polisen. Men det är väl som i alla yrkeskategorier, vissa människor har valt fel jobb. Ett väldigt själviskt utspel av din mamma som du hanterade fantastiskt.
Jag hoppas verkligen att du finner din mamma och att hon finner sin egna styrka så att ni kan få den relation som du förtjänar.
Kramar i massor!

2014-10-20 @ 16:56:14
Postat av: Royana

känner inte sig så väldigt bra eller så men måste bara säga dy fan vad stark du är! Blev helt tagen av ditt inlägg, hoppas att alkt löser sig!
Styrkekramar.

2014-10-21 @ 20:30:28
Postat av: oscar

Känner inte dig. Men detta var extremt starkt skrivet vet inte själv om jag hade klarat av det. Hoppas allt löser sig för dig o din familj.

2014-10-22 @ 11:05:13
Postat av: Malin

Shit vad jag blev rörd. Gud vilken fin och bra text, jag skickar massa kramar till dig och du är så himla fin och stark Alma. Hoppas allt löser sig. Kram

2014-10-22 @ 20:36:23
Postat av: Anonym

Vad otroligt stark och tuff du är, Alma. Dels för att du skriver ut detta och även för att du förstått att detta inte är något att skämmas över, detta är din historia. Och jag tycker du är så otroligt stark som klarat dig igenom detta och trots det verkar vara mer eller mindre lycklig. Sådana som du får mig att hålla hoppet uppe om att man kan komma upp även om man har blivit nedslagen gång på gång. Du verkar vara en sån fin och härlig tjej och jag hoppas att detta kanske har en lösning.. Kanske inte just nu, men man vet ju aldrig vad framtiden har att erbjuda!

Jag hoppas verkligen att ditt liv kommer bli precis som du har velat ha det! Att allt du någonsin önskat går i uppfyllelse, du är en sån tjej som förtjänar det!

Styrkekramar till dig! Du är verkligen stark! <3

2014-10-23 @ 02:23:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0